Funktionell subgruppning är en metod för informationsbearbetning och konflikthantering i grupper (Gantt & Agazarian, 2010). Metoden bygger på idén att grupper utvecklas genom att urskilja och integrera olikheter. Den tar hänsyn till att det ligger i den mänskliga naturen att ogilla och reagera på olikhet, på det som är nytt och okänt för oss, som ett hot. Vi reagerar fysiologiskt på det genom att amygdala, den del av hjärnan som försätter oss i kamp- och flykt-läge, aktiveras.
Text: Maria Åkerlund
Vi hanterar olikhet på olika sätt beroende på var en grupp befinner sig i sin utveckling. Tidigt i gruppens liv undviker vi olikhet, och håller kommunikationen vag och baserad på spekulation. Senare i gruppens liv, när vi börjat urskilja olikheterna, hanterar vi dem genom att bekämpa dem (Wheelan, 2005).
Metoden strukturerar kommunikationen på ett sätt som främjar hög delaktighet, motverkar invändningar, tydliggör likhet och olikhet samtidigt som det gör olikheter tolererbara.
Funktionell subgruppning introduceras i en grupp genom att medlemmarna uppmanas att avsluta varje inlägg med “Någon mer?”. På detta sätt blir det tydligt för gruppen att den som talat är färdig med sitt inlägg och att han eller hon vill att den som kommer efter kommer in med likhet. Den som därefter kommer in gör det genom att först med egna ord upprepa det som just sagts, kontrollera att han eller hon förstått såväl det sakliga som känslomässiga innehållet och därefter bygga vidare med sitt eget bidrag. Därefter kommer fler in, upprepar med egna ord och bygger vidare och skapar därmed en “subgrupp” som utforskar en sida av en fråga. När de uttömt ämnet eller frågan görs plats för olikheten eller för den andra ståndpunkten.
I funktionell subgruppning ser man alla olikheter som information och bränsle för gruppen och som potentiellt användbara i gruppens utveckling. Man ser också gruppers sätt att hantera olikheter genom att polariseras i förhållande till dem som naturligt och oundvikligt. När en grupp använder funktionell subgruppning som kommunikationsmetod stödjer gruppen och ledaren utvecklingen och tydliggörandet av subgrupper. Subgruppernas uppgift är att utforska olikheter i gruppen. Subgrupperna upplöses så snart utforskandet är färdigt och olikheterna (informationen) har integrerats i hela gruppen.
Att man i en grupp som använder funktionell subgruppning bryter människors tendens att prata direkt till olikheten och i stället bygger subgrupper på likheter gör att vi får mindre reaktivitet, mindre aktivering av amygdala, och större möjligheter att använda de delar av vår hjärna där vi har tänkande, omdöme och verklighetsuppfattning. Att få våra inlägg återgivna av andra medlemmar i gruppen ger en upplevelse av att vi blir förstådda och i en miljö av likhet känner vi trygghet. Utifrån denna upplevelse av trygghet och med de problemlösande delarna av hjärnan påkopplade kan vi lättare öppna oss för olikheter och det som är okänt för oss. När en subgrupp arbetar kommer den efterhand att upptäcka små olikheter i det som till en början verkade bara likt. När subgrupper lyssnar på varandra kommer de efterhand att upptäcka likheter i det som till en början verkade bara olikt. Med utgångspunkt i denna ökade tillgång till information och nyanser kan en integrering i gruppen ske.
Metoden bygger på instruktionerna att man ska säga “Någon mer?”, upprepa med egna ord och bygga vidare med likhet. Den stödjer en decentraliserad kommunikationsstruktur eftersom kommunikationen därmed inte behöver gå via ledaren. Att metoden efter att en subgrupp arbetat färdigt tydligt uppmuntrar och ger plats för olikhet motverkar “the common knowledge effect” (se tidigare blogginlägg). Möjligheten att höra en subgrupp grundligt arbeta igenom en fråga gör också att medlemmar får tillgång till information inom sig om de likheter och olikheter de har i förhållande till den arbetande subgruppen vilket också ökar den potentiellt tillgängliga informationen i gruppen.
Forskning som haft som mål att undersöka effekterna av funktionell subgruppning visar att gruppmedlemmar beskriver det som en positiv upplevelse och att det har samband med högt engagemang, lärande och ökad effektivitet (O’Neill, Murphy, Mogle, MacGregor, MacKenzie, Parekh & Pearson, 2013).
Funktionell subgruppning leder till gemensam förståelse av arbetet, bättre konflikthantering, positivt emotionellt klimat och samarbete.
Referenser
Gantt, S.P., & Agazarian, Y.M. (2010). Developing the group mind through functional subgrouping: Linking systems-centered training (SCT) and interpersonal neurobiology. International Journal of Group Psychotherapy, 60, 515-544.
O’Neill, R., Murphy, V., J Mogle, J., MacGregor, K. L., MacKenzie, M. J., Parekh, M., & Pearson, M. (2013). Are systems-centered teams more collaborative, productive and creative? Team Performance Management, 19, 201-221.
Wheelan, S. A. (2005). Group processes, a developmental perspective. Allyn and Bacon, Boston. Massachusetts.